Skottland 2022: Vart tog frukosten vägen?

Det har blivit en dålig vana att leta efter någonstans att äta.

I dag var det frukostmatsalen som försvann.

Sophia och jag har sprungit runt och ryckt i alla dörrar (jag överdriver bara lite nu och hittade faktiskt både ett stort rum som skulle kunna vara fruksotmatsal men som var under renovering och en städskrubb under en trappa där man klämt in en stor maskin som förmodligen tvättar de skotskrutiga heltäckningsmattorna) och Niclas och Marthin gick till slut utomhus för att se om frukosten serveras i något annat hus som vi inte såg när vi gick till middagen i går kväll.

Mycket riktigt fick herrarna syn på folk som satt och åt innanför en radda fönster, men matsalen såg ut att ligga i hotellbyggnaden och hade ingen dörr in från utsidan.

Ser du dörren?

Jag kan stolt meddela att det var jag som hittade dörren!

Man skulle kunna tänka att det vore smart att märka upp en så pass anonym dörr för att gästerna ska ha en chans att slippa lämna hotellet på fastande mage. Trots vattenkokare på rummet är det ju trevligt med något som tarmarna kan jobba med.

Dörren in till where the good stuff happens. Den är väl inte så hemlig egentligen. Kanske var vi bara förblindade av hunger. Det känns i och för sig inte så troligt efter den bastanta middagen i går kväll.

Som vanligt väljer Sophia och Niclas te och Marthin och jag kaffe. Jag råkar ta fel och dricker också te. Marthin menar att det te jag dricker faktiskt är kaffe. Vattnet har nog åtminstone runnit genom ett kaffefilter.

Den här frukostupplevelsen har möjlighet att innehålla:

Rostebröd - ingen högodsare.

Frukt, juice och yoghurt.

Blandat småvarmt. (Potatisbullar, ugnsbakade tomater, svamp, till exempel pannkakor (jag är faktiskt osäker på vad det ska föreställa) blodpudding och mer potatisbullar.)

Det här är haggis. Niclas, som inte är så smakfeg som jag, tar en liten bit och konstaterar att det i alla fall är godare än black pudding (blodpudding).

Niclas frukosttallrik.