Innan du läser det här inlägget vill jag förklara varför jag bloggar om vår Skottlandsresa.
Det är jättetrevligt att du vill läsa vad jag skriver, och det är ju därför jag väljer en offentlig blogg som dagbok, men det är minst lika mycket, eller faktiskt mer, just en dagbok.
Om några år kommer jag läsa igenom den här bloggen igen och då kommer jag minnas allt jag varit med om på ett bättre sätt än om jag bara tittat igenom mina bilder, eller bara läst en vanlig dagbok.
Med det i åtanke är du nu välkommen att följa med på en rundvandring i trädgården vid slottet.
Du bör känna till att jag är konstant fascinerad av nästan allt jag ser, utom möjligen hur de klippt buxbomshäckarna...
Så för att spara lite tid ska jag försöka hålla igen på superlativen. Du som känner mig kan ändå säkert höra min exalterade stämma oooha och aaaha och sucka förtjust över alla växter...
Superlativen börjar stocka sig i halsen redan i slottsentrén där en värmande brasa driver den fuktiga och ruggiga slottskylan på flykten.
Limegröna hortensior flankerar trappan upp till nästa våning.
Där står en kvinna och arrangerar färska blommor vid foten av en staty.
Vi steppar ut i solskenet vid sidan av slottet och möts av hav och grönska.
Slottsfasaden reser sig över...
...en imponerande stor trädgård.
Jag gillar att man satsat på symmetri när det finns gott om plats att utöva den på.
Där nere är ett stort område med bara häckplantor. Jag ser en ingång och en utgång. Tänk om det är en labyrint därinne. Det vore ju jättecoolt.
Ett hav av stora ormbunkar. Såååå mycket grönt! Hyperikum, används ofta i begravningsbinderier.
Katsura heter busken till höger, som Marthin gömmer sig bakom. När bladen gulnar på hösten luktar de pepparkaka.
Gunnera kallas "jätterabarber" men är inte släkt med rabarber. Dock går den att äta och lär bli god som marmelad. Den har också fått namnet "Dinosauriemat" men om det beror på dess storlek, på den taggiga stammen eller om det verkligen är en hemskt gammal växt vet jag inte.
Cool är den i alla fall. Jag tror jag såg den i Hannu Sarenströms trädgård på Kinnekulle för första gången.
Just den här gunneran heter 'Gunnera Manicata' och härstammar från bergsområdet Serra do Mar i Brasilien och har traditionellt använts för att boka sexuellt överförbara sjukdomar. Den kan bli 4 meter hög, och jag tror minsann att de största exemplaren här är det. Bladen kan bli så stora som 3 meter i diameter.
Vi fortsätter utmed stenbalustraden på slottsterassen.
En för mig okänd blomma. Påminner lite om honungslök men med blommorna på rad istället för som en fontän. Men jag tror inte det är en allium. Kanske en lilja. Här har man föredömligt nog lämnat en stor del av gräsmattan ifred och bara klippt fram symmetriska gångar. Bra för insekterna! Snyggt för ögat.
Rosor på vår väg ner mot trädgården. Men vad är det där för maffig klätterväxt som Marthin får agera måttstock åt? Det är den svårstavade fuchsian, eller blodsdroppe, som den heter på svenska.
Jag har försökt övervintra en blodsdroppe i garaget en gång. Det gick inte. Men här övervintrar den uppenbarligen ute.
Mycket tinnar och torn.
Varför har de klippt buxbomshäckarna så illa? Det finns rejäla klätterstöd till... ...taybär, en korsning mellan björnbär och hallon. Taybär har fått sitt namn efter en skotsk flod. Många träd är planterade i en upphöjd bädd, inramad av buxbumshäck och de har fått en rejäl giva gödning av något slag. Kvartern är uppdelade med höga häckar kring. Där framme går Niclas, Sophia och Marthin. Av någon outgrundlig anledning kommer jag så lätt på efterkälken. Kan det ha att göra med mitt happy trigger finger?
Stockrosorna trivs med en hög häck i ryggen och nävor vid fötterna. Det här skulle min syster Hanna gilla tänker jag, när jag stöter på rabatter där perenner blandats upp med mat.
Här växer det vitlök.
Ett hav av prästkragar leder ner till grinden till havet. Rundturen i slottsträdgården fortsätter i nästa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar