Efter att vi lämnat tillbaka bilen tar vi sikte på tågstationen. Det borde vara en bra utgångspunkt när man vill upptäcka staden.
Waverley är den enda tågstationen i världen som uppkallats efter en roman. Walter Scott är pappa till den.
Det är nåt visst med tågstationer. Stressen, människor som alla är på väg åt olika håll, och så mitt i allt små oaser av konstantitet; en uteliggare som mutat in sitt revir, ett café som ligger där det alltid legat, en tidningskiosk som säljer nya nyheter varje dag men vars innehavare ser ut att ha levt lika länge som tågstationen.
Vi passerar rakt igenom allt detta, och lite över med utsikt över spåren och myllret.
Efter lite strosande i staden börjar vi fundera på en busstur och letar upp kvarteret som turistbussarna utgår från.
Vi blir anfallna av minst tre bussturssäljare.
Men dels vet vi inte riktigt vad vi vill ha ut av bussturen (vad vill vi se?) och dessutom verkar inte systemet passa oss (antingen åker du med en buss som aldrig stannar men som berättar ordentligt vad du ser, eller en buss du kan hoppa av och på men med knapphändig information) och framförallt är det alldeles för kaotiskt på gatan som bussarna utgår från, med högst oorganiserade köer och löst folk som säljer biljetter till höger och vänster så...
...det blev ingen tur... inte nu i alla fall.
Vi promenerar vidare i värmen.
Hur varmt kan det vara? Jag gissar runt 28-30 grader.
Vi passerar St Andrew. Han har en egen park med bränt gräs och står staty på en hög pinne i mitten.
Jag vet inte vem han är men det är lite för varmt för att jag ska orka ta reda på det.
Härnäst ser vi ett utsirat torn. Det är Scott Monument. Undrars om det är samme Scott vars bok blev en tågstation.
Även om jag inte har koll på tornet anar jag att det är viktigt i alla fall.
Det får nämligen agera bakgrund till ett bröllopsfoto.
Näst bland sevärdheterna är slottet.
Vi tror i alla fall det är slottet vi ser. Man vet ju aldrig. Det kan lika gärna vara en kyrka eller en gammal borg eller ett minnesmonument. Skottarna är bra på att slänga upp stora byggnadsverk som stöd för minnet.
Scotts monument från ett annat håll. Det är som en palindrom. Likadant från alla håll.
Niclas läser skyltar om den "franska" festivalen.
Det är verkligen massor av folk i stan. Extra mycket eftersom två festivaler pågår samtidigt. En internationell och en fransk enligt Niclas som läser både skyltar och googlad turistinformation.
Jag har ledsnat nu. På värmen, folket och på att gå och gå och gå.
Framför slottet (?) är det liv och kollifejs med karikatyr- och porträttmålare och massor av förfriskningsvagnar.
Efter en check med kartan visar det sig att det nog inte är slottet vi ser. Det är i alla fall en stor byggnad med spiror och torn. Eller jo, det kanske är slottet. Förvirrat det här.
Jag är högst osugen på att fortsätta gå. Men så tittar jag på bussituationen och inser att där är det ännu mer kaos än bland fotgängarna.
Killen som tog emot och härbärgerar våra väskor på boendet innan vi for för att returnera bilen, förvarnade oss om bussarna inte går som de ska under festivalen. De tvingas krypköra i all trafik och jag tror väskkillen inte överdrev när han menade att det går lika fort att ta sig fram med apostlahästarna.
Så vi fortsätter den något planlösa promenaden och kommer till botaniska trädgården. Den står ju faktiskt med på min önskelista inför Edinburghbesöket.
Titta, vilken häftig klocka vid entrén. Den är planterad med suckulenter och går faktiskt rätt.
Hmmm, en massa bajamajor i botaniska trädgården. Brukar det va så mycket folk här?
Nehej. Det här ÄR inte botaniska trädgården utan typ bara en park. Kanske slottsparken, fastän slottet ligger en bra bit bort.
Tom Jones ska spela i parken i kväll. Och det är slutsålt. Lever han än? Japp, en googling senare vet jag att han är 82 år. Imponerande att vara still going strong.
Från parken ser vi upp mot slottsbacken. Där står arenan där vi ska titta på tattoon i morgon kväll. Den ser gigantisk ut.
Och där är slottet, som mest ser ut som ett fort. Det har det säkert varit från början. Det verkar som alla skotska slott har börjat sitt liv som torn, sen förvandlats till fort och så småningom blivit slott.
Vi fyller på med vatten i värmen. Det är en konst att dricka lagom.
Lagom mycket för att hålla huvudvärk och trötthet borta. Lagom lite för att inte behöva uppsöka halväckliga kisställen utmed vägen.
När vi ändå hittat ett vattenhål är det lika bra att vi pausar för lunch.
Vattnet byts mot cola. Energi är inte fel när det vankas mer promenader.
Element heter restaurangen. Det är skönt med uteservering. Bordet lutar åt alla håll på det ojämna underlaget men inte mer än att vi får i oss maten utan att bli sjösjuka.
Jag äter fish and chips. Helt okej mat.
Medan vi äter pratar vi om vad vi vill göra i Edinburgh. Marthin vill kolla in slottet, men biljetterna är slutsålda. Niclas vill gå upp på en höjd. Det kanske kan ordnas.
Sophia vill titta på botaniska trädgården och gå eller åka en Harry Potter-rundtur. Och shoppa. Inte Hard Core-shoppa utan bara titta lite.
Jag vill helst sitta still och sen åka hem...
Efter maten, som verkligen behövdes, kan jag tänka mig att gå lite till. Kanske till och med titta i nån affär. Men inte gå upp på en höjd!
Det var riktigt gött att få kissa med, inte bara äta. Nu får jag plats med både colan och mer vatten.
Och upplevelsen blev inte sämre av den tjusiga tapet på toan...
Vi bestämmer att ta oss till Victoria Street, en gata med en massa mysiga affärer. Det är en sån där gatvy som brukar förekomma i turistbroschyrerna.
Finns det broschyrer längre förresten? Allt finns väl mest på nätet.
Nåväl, dit ska vi.
Det första vi ser på vägen är den här snygga gatmosaiken. Den påminner om stenläggningarna i Italien.
De andra bestämmer sig för att ta en omväg till Victoria Street för att se mer av slottet.
Jag ta närmaste vägen.
Och är nu på vift på egen hand.
Det kommer gå bra. Jag är inget orolig alls. Jag är jättebra på att läsa en analog karta också.
Dessutom har jag ju koll (Nej, inte på väderstrecken. Jag känner på mig vad som är norr, men det brukar inte stämma.) på vart jag ska.
Jag ska till andra sidan av arenan där uppe på höjden.
Jag ser Kiko och Primark utmed vägen. Kiko är min favoritsminkbutik. Den finns i Italien och har både billigt smink och en föredömlig ordning där all ögonskugga är på ett ställe, allt nagellack på ett annat, alla läppstift på ett tredje osv. Ordning och reda, lätt att jämföra och rena drömmen för ett kontrollfreak.
Jag blir stående vid en gatkorsning och lyssnar på ett band som spelar hur bra som helst. Här skulle jag vilja stanna ett tag, men jag behöver nog knata på för att hinna hitta (inte för att det kommer bli några problem) till norra änden (eller bestämde vi södra?) av Victoria Street.
Jag traskar uppför en backe, förbi... Nej, det här är nog inte slottet ändå.
Men jag läser på skyltarna och har just fått veta att den franska festivalen samsas med "Assembly" festival.
I nästa gathörn står en ung man och spelar säckpipa.
Jag håller för öronen (efter att jag tagit ett foto, såklart, hur skulle det annars ser ut...) och passerar så fort jag kan.
Säckpipa är nog inte mitt instrument.
Vilket får mig att tänka på att vi ska lyssna till en hel armé säckpipeblåsare i morgon kväll. Nåja, jag har väl fingrar att stoppa i öronen då med om det skulle behövas.
Sen blir det inte mycket fotat för nu tar den lilla turistkartan all min koncentration. Den stämmer ju inte överens med verkligheten.
Jag använder all min logik och orienteringsförmåga men kan inte för mitt liv hitta den pittoreska gatan vi ska återsamlas på.
Jo, pittoreska gator hittar jag, men inte just DEN pittoreska gatan.
Till slut står jag i ett gathörn (utan musiker) och får inse att jag inte klarar ut det här själv. Jag drar i livlinan och ringer en vän. Han är redan framme, tillsammans med övriga sällskapet.
Jag förklarar var jag befinner mig och han kommer gående och räddar mig från ensamhet i miljonstaden (det är i alla fall nästan en halv miljon invånare i Edinburgh).
Tyvärr uppskattar jag inte räddningen till fullo eftersom jag fortfarande är irriterad på den bristfälliga kartan.
Den gata Niclas kommer gående från menar han är Victoria Street och enligt kartan och lite god vilja skulle det nästan kunna vara det, men enligt vägskyltarna på husfasaderna heter gatan West Bow. Den finns också med på kartan och löper där parallellt med Victoria Street.
Vi letar lite, men vi hittar aldrig Victoria Street.
Det här är Victoria Street enligt turistreklamen för Edinburgh.
Det är kanske, nästan, Victoria Street enligt kartan.
Det är West Bow enligt vägskyltarna.
Jag lackar ur och blir gnällig...
...trots att Niclas försöker muntra upp mig...
Medan jag väntar på att gnälligheten ska gå över vandrar vi vidare.
Vi passerar en kyrka som ligger bakom slottet.
Och vi passerar ett fik.
Passerar? Nej, de där gigantiska kakorna i skyltfönstret gör det svårt att inte stanna för en eftermiddagspaus.
Niclas köper kaka. Jag får smaka.
Med lite högre blodsockernivå orkar vi tänka igen och kommer fram till att vi såklart ska åka till hamnen och titta på den kungliga yachten.
Vi tar bussen till hamnen och hamnar på en dubbeldäckare. Det är lite speciellt att sitta on top och ha fin utsikt över staden som passerar förbi utanför de stängda fönstren. De ganska mycket stängda fönstren.
Det är verkligen skönt att slippa gå men det är fruktansvärt varmt på bussen. Så fort vi står still blir det påtagligt att fordonet vi färdas i helt saknar ventilation. När vi förflyttar oss kommer det in lite, lite luft via de små vädringsluckorna men det är inte tillräckligt.
Det är änna skönt att hoppa av bussen. Nu ska vi titta på yachten.
Men först ser vi en giraff.
Det står konstnärligt målade giraffer lite här och var i stan.
The Royal Yacht Britannia är tydligen inte ett modernt flytetyg som tillfälligt lagt till i Edinburghs hamn (vilket jag fått för mig), utan en stor sevärdhet.
Man kan få gå ombord om man köper en biljett för 18 pund. Om man inte köper en biljett får man inte ens en skymt av båten. Jag tror militärhistoriker Marthin är lite sugen, men biljettförsäljningen har stängt för dagen.
Vi får nöja oss med att titta på en legomodell.
Kajen är blockerad av ett stort köpcenter.
Med sandlåda för barnen.
När vi hunnit vara frustrerade över att vi nog åkt ut till hamnen nästan förgäves hittar Niclas en väg ut på baksidan av köp- och sandlådecentret.
Och där ligger yachten.
Vi konstarter dock att kryssningsfartyget i hamnen egentligen var mer att se.
Utsikten mot havet och lägenhetshusen vid stranden är inte heller så tråkiga att se på.
Vi promenerar runt i stadsdelen vid hamnen en stund.
Ingen kommers pågår här.
Den här gamla fina tegelbyggnaden i ett gathörn huserar en bar.
Roseleafs Bar och Café talar om hur varmt det är, och hur varmt det känns.
Huvvet på spiken!
Jag vet inte om det beror på värmen, men snart går vi i cirklar i den eviga jakten på mat.
Det gäller att...
a)...hitta en restaurang
b)...hitta en restaurang med lediga bord
c)...hitta en restaurang med lediga bord och en tilltalande meny.
Vi hittar Nessie i giraff-form under matjakten.
Efter ett tag hittar Niclas milkshake men Sophia vill ha riktig mat.
Niclas kommer på att det vill nog han också samtidigt som Marthin inser att han nog gärna tar en milkshake.
Så vi går vidare.
Och hamnar på Teuchters Landing.
Här kan vi tänka oss att äta men det finns inget ledigt bord.
Niclas (som kanske är den som är hungrigast i vårt sällskap) ber ett after work-gäng att knö - vilket de gärna gör. Och så får vi plats. Tjoho!
Men det märks att vi har råkat ersätta hjärncellerna med mos. Det tar en kvart att, i en app, bestämma vad vi vill dricka. Till slut kommer vi fram till att vi i alla fall beställer drickan först och maten sen. Då hinner vi tänka lite till medan vi smuttar på våra vätskor som magiskt dyker upp på bordet.
Jag bestämmer mig för att inte dricka nånting med procent och får in en kolsyrad rabarber- och äppeldricka. Typ smaksatt vatten.
Den är fruktansvärd och smakar mest kiss.
Niclas tar en cider som man inte vet är cider för det står inte i menyn.
Men den cidern är jättegod.
Rackarns!
Jag dricker upp mitt kissmakande rabarbervatten och sen kostar Niclas på mig en likadan cider som han dricker.
Jag tänker att "först kostar jag på mig, sen kissar jag på mig".
Men det är det nog värt.
Jag får en jordgubbe i drickan. Eller i alla fall en kvarts gubbe.
Som kvällsmat blir det Mac and Cheese för mig...
...och risotto med rökt kolja till Niclas.
Det är nog en rätt så lokal pub vi hamnat på, bredvid en kanal. Det är hög stämning, mycket folk i rörelse och de flesta är mer intresserade av att dricka än att äta.
Efter maten går vi till bussen som ska ta oss till universitetetsområdet där vi ska sova i två nätter. Vi är nog alla lite spaka efter värmen och alla intryck och det ska bli skönt att få sova.
Niclas kommer i samspråk med en man i busskuren och får hans festivalprogram. Vi kommer inte ha nån nytta av det men mannen vill föralltivärlden inte ha kvar sitt program.
Det dröjer jättelänge innan bussen kommer. Vi ska åka med nr 14 och hinner se tre st nr 14 som åker åt andra hållet, bort från i universitetområdeshållet, innan vår buss äntligen kommer och plockar upp oss.
Mitt resesällskap sätter sig på våningen som gör en dubbeldäckare till dubbeldäckare men jag trivs bra här nere.
Vid 22 kommer vi till hotellet, som alltså inte är ett hotell utan en studentkorridor.
Niclas får lite finlandsfärjekänsla när vi går genom korridoren. Mina fötter har gått 18.230 steg och vill inte ta ett enda till. Den där planetariska fascisten säger ifrån. Men jag ber inte Niclas bära mig de sista metrarna. Jag har ändå en viss stolthet...
När vi använt nyckelkortet (vilka skolor har nyckelkort till sina rum? Precis som på hotell...) och kommer in i rummet får jag typiska studentkorridorsrumsvibbar. Jag tror det var samma färg på överkastet i studentrummet jag hyrde på Vara Folkhögskola under utbildningen till fritidsledare. Jag har för mig att jag stod ut i två veckor, eller kanske en och en halv.
Här behöver vi bara stå ut i två nätter.
Sängarna känns lagom hårda och det är inte särskilt lyhört. Det är lite trångt men det finns i alla fall vattenkokare.
Badrummet är fräscht.
Det är engreppsblandare i handfatet. Så innovativt.
Golvet är lättstädat med vägghängd toastol och det finns gott om toarullar. Jag gillar när man slipper gå och fråga om mer papper. Jag minns (såklart) en traumatisk förmiddag med Viktor på ett hotellrum utanför Venedig. Vi hade magflunsa och när toapappret tog slut fick jag gå ner om be om mer papper i receptionen. Jag kunde inte mycket italienska då heller men tittade bedjande på receptionisten och sa: - Kaka!
Det gick hem.
Ja, här ska vi nog trivas, den lilla stund vi tillbringar på rummet.
Men så får jag se att badrumsmattan är ett A5 i papper.
Där sjönk upplevelsen flera grader.
