Vår Boltchaufför förhör sig om hur vår vistelse varit och frågar bland annat om vi varit på festivalen. Det har vi ju inte riktigt varit, även om vi upplevt allt folk och en hel del av feststämningen i stan.
Han berättar att det är väldigt lite folk här i år, på grund av corona, Brexit, Rysslands invasion av Ukraina, konflikten mellan Kina och Taiwan och det allmänt lusiga ekonomiska läget.
Vi som tyckt att det varit mycket folk!
Innan corona brukade det vara fem miljoner besökare under augustifestivalen. Folk sov på gatorna och överallt i parker och på gräsplättar eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget.
Han kör bra. Lugnt och fint. Och på dörren sitter en dekal som talar om att han bara tar förbeställa resor. Det känns tryggt.
Här i utlandet finns både Uber och Bolt och det funkar bra, i alla fall för resenärerna.
Vår Boltchaufför kom inom två minuter och det blir betydligt billigare än att åka taxi. 248 kr kostar resan totalt. Det hade även blivit dyrare med buss och spårvagn för oss fyra ut till flygplatsen. Betalningen sker via appen så det blir inget dealande med chauffören eller några obehagliga överraskningar.
På flygplatsen får vi vänta innan Sophia och Marthin kan checka in sina väskor.
Niclas och jag väljer att gå igenom säkerhetskontrollen i stället för att vänta.
I kontrollen piper mina byxor trots att jag tagit av mig skärpet. Det är nog alla knappar och dragkedjor i fickorna som ställer till det och jag blir både specialscannad och undersökt för hand. Av en kvinna.
Sen fastnar min ryggsäck i kontrollen också. Jag har missat att lägga handspriten i min enliterspåse.
Säkerhetskontrollanten skrattar åt att jag tömde min vattenflaska så ordentligt i vasken men missade att visa upp handspriten.
Vilken tur att vi gick genom säkerhetskontrollen innan Sophia och Marthin, så slapp de vänta på alla mina fadäser.
Niclas och jag går ett varv i alla affärer och kollar i alla restauranger i området efter säkerhetskontrollen.
Till slut har vi koll på utbudet och slår oss ner på en bänk för att vänta in vårt sällskap.
Jag passar på att summera resan för mig själv.
Här är mina topp fem:
1. Sällskapet.
Jag har haft väldigt trevligt. Det har varit enkelt och lättsamt att resa med paret Pettersson. Jag vet inte om vi egentligen är särskilt lika men tillräckligt samsämda för att inte bli gramse på varann och tillräckligt olika för att inte tröttna på varandras sällskap.
2. Delfinerna.
Det var verkligen en onceinaliftetime-upplevelse att komma så nära vilda delfiner som vi gjort. Och att få se dem jaga lax genom att hoppa och slå med stjärtfenorna.
3. Tattoon.
Jag hade inga förväntningar på gårdagskvällen men blev positivt överraskad. Det var så storslaget, imponerande, välrepeterat och välordnat.
4. Det första slottet.
Det var ett vackert slott och lite fööör intressant men vi hade gott om tid att titta på allt. Det var lagom varmt att spankulera i trädgården och det fanns många fina och intressanta växter.
5. Den goda maten.
Ja, vi har i ärlighetens namn inte ätit bara god mat, men den goda maten har med råge kompenserat de mindre goda rätterna.
Överst kommer risotton och den underbara efterrätten på orkidéhotellet. Jag minns också havskräftorna efter Glenfinnanviadukten och den halva hummern.
Jag frågar Niclas vad han tycker har varit det bästa på resan men han är upptagen med att beställa en födelsedagspresent till Irma så han har inte tid att svara nu. 😁
När paret Pettersson kommer delar Niclas och jag på en pizza på Hudson St. Grill.
Vi skojar om att jag nog bör vänja mig av med svengelskan men Marthin får hjälpa mig att komma på vad ruccola heter. Sen googlar jag och upptäcker att ruccola nog inte heter rocket heller...
Pizzan har både kyckling och pulled pork som pålägg. - Dragen gris, rättar Marthin.
Servitören skrattar, halvt förnärmad, när jag kommenterar att maten är surpricingly good. Var det också felöversatt?
Sen är det roliga över och vi ställer oss i kön för att borda planet.
Vi blev visst lite väl tidiga i kön. Planet har inte kört intill än och personalen står på backen och väntar.
Vi får också vänta. Rätt länge.
När det är fyra minuter kvar till avfärd har vi precis satt oss, och då kom vi in som nummer tre, fyra, fem och sex på planet.
Det är verkligen synd om flygvärdinnorna. De stressar som galningar för att hinna få alla på plats.
Något har nog ändrats med Ryanair. När jag flugit med dem tidigare har de alltid varit i tid. Förmodligen har de effektivierat och fått kortare slotter på flygplatserna.
Planet har tre + tre säten. Niclas har fönsterplats och tar några snygga bilder på jordbrukslapptäcket. Jag sträcker fram min mobil och får också en bild.
När killen som kissat kommer tillbaka fortsätter han att hoppa med ena benet. Eftersom jag inte är hans mamma säger jag inget, men jag har god lust att lägga en lugnande hand på hans lår.
Efter en stund får jag ofrivilligt närkontakt med hans lår i alla fall.
Han kniper lite när flygvärdinnorna kommer förbi med drickavagnen och han köper en cola och en liten flaska Jack Daniel's.
Jag fattar inte att de inte frågar efter leg. Hur gammal kan han vara? Inte en sekund över 17!
Ytterligare tre pissepromenader för min stolsgranne senare, börjar vi inflygningen över Sverige efter en lov som presenterat Skagen i strålande sol. Snart är jag hemma på svensk mark.
När Marthin kör iväg från långtidsparkeringen får Niclas lite puls eftersom Marthin kör på höger sida av vägen.
Sen får vi alla puls när Marthin tvärnitar för en katt. Det är det närmaste att bli inblandade i en bilolycka vi varit på den här resan.
Och nu är vi hemma.
Jag har inte hunnit krama på Irma för hon är på kräftskiva men jag har gått en runda i trädgården och konstaterat att allt utom timjan och basilika verkar ha överlevt.
Dags att starta tvättmaskinen och börja vattna trädgård och krukväxter.
Och så längtar jag tills det är dags att natta sig själv och få använda eltandborsten...
Åååååh, vad jag längtar efter Irma nu.
