Jag utnyttjar tiden till att skriva blogginlägg.
När bergsbestigarna är tillbaka och har duschat av sig både upp- och nerförsbacken ger vi oss i kast med Edinburghs värme igen.
Jag hinner få upp temperaturen åtskilligt bara under den korta promenaden till rätt busshållplats. Klockan är exakt tolv och solen står i zenit.
Medan vi väntar på buss nr 8 ser vi en butik som heter: Kyla Martin.
Ja tack!
Martin levererar dock ingen kyla.
Han hinner istället leverera sig själv en kaffe i väntan på bussen.
Jag är nöjd med fotot.
Rena reklambilden för en avslappnad lunch i Edinburgh. (Om nu kaffe kan räknas som lunch... Kaffe på maten vill man ju i alla fall ha...)
Det är ett litet äventyr att åka buss i Edinburgh. (Vilket nog säger mer om min definition av "äventyr" än klassen på kollektivtrafiken).
Märkligt nog visar inte bussarna nästa hållplats. Hur ska vi veta när vi ska gå av?
Det enda som står på de stora, tydliga, digitala skyltarna i bussen är "Stopping" när någon tryckt på stopp-knappen.
Vad är grejen med det? Är det för att passagerarna inte ska överraskas när bussen stannar? Det gör den ju hela tiden.
Beror det på att resenärerna ska avhålla sig från att trycka på stoppknappen om någon annan redan tryckt? Eftersom stoppknappen inte producerar ett irriterande pling när man trycker så känns det långsökt. Jag minns minsann den gamla onda tiden när man var tvungen att sträcka sig över den som lyckats få fönsterplatsen och ge henom en ordentlig dos armhåla för att kunna rycka i snöret som löpte över fönstren när man ville av. Det blev en sport att vänta så länge som möjligt i förhoppningen att någon annan skulle dra i snöret. Busschaufförerna var ordentligt förtretade när de fick kortare och kortare stoppsträcka inför hållplatsen. De var dock snälla nog att inte helt sonika köra förbi. Där jag skulle gå av, i Skälvum, var det en rätt bra bite att promenera utmed den hårt trafikerade 44:an om man missade sitt stopp.
Men tillbaka till Edinburgh.
Vårt första stopp är the Botanic Garden.
Den botaniska trädgården är värd ett helt eget inlägg. Vi promenerar runt där till kvart över fyra och jag är så glad att jag har ett resesällskap som är minst lika trädgårdsintresserad som jag själv.
När vi känner oss klara (och jag kände mig faktiskt först) går vi in mot stan.
Vi fönstershoppar, det är ett billigt nöje...
...och tittar på konst...
... innan vi stannar till på Clark's pub och fyller på vätskenivån...
...med en Irn Bru.
Sen går vi lite till och svänger till höger och hamnar på en spansk tapasrestaurang.
Cafe Andaluz.
Utsidan säger "enkel uteservering" men innanmätet avslöjar rum på rum i flera våningar med heltäckningsmattor, konstfärdigt klinkers, häftiga armaturer och massor av folk.
Vi väljer ändå ett bord på uteserveringen. Är det uteserveringsväder så är det.
Jag har ju råkat gifta mig med en särdeles uteserveringsvänlig karl. Han klagar sällan på vädret. Själv har jag tyvärr bara ett litet spann mellan 21-24 grader som jag tycker är behaglig temperatur...
Jag beställer räkor och vitlöksbröd.
Jättegott!
Jag smakar även på Niclas paella...
...och nån slags friterade potatiskroketter med skinka och ost i. De var också goda.
Så kul för oss alla att middagen sista kvällen blev en höjdare.
Till efterrätt delar maken och jag på en Creme Brulle (min mobil har ballat ur och vägrar skriva apostrofer). Efterrätten var också god, även om den var kall.
När Marthin druckit upp sitt snygg-kaffe går vi till slottet för att uppleva en tattoo. Det blir ett eget inlägg om tattoon också.
Så mycket upplevelser på en och samma dag!
På vägen till slottet köper Sophia sockar på Primark till sina barn. Jag vill också köpa nåt till mina barn... Men de får nog nöja sig med att smaka på våra konstiga chips.
Efter tattoot strövar vi genom stan igen.
Niclas köper en pizzaslize men Marthin hittar Domino's och delar en pizza med sin fru. Och mig. Och Niclas.
Vid tjugo över tolv är vi tillbaka på universitetet efter en fin dag.
När klockan är tio i ett kommer jag ut ur duschen och hittar Niclas med en kopp te i handen.
Hjälpars! Han har förvandlats till en engelsman.
Tur att vi åker hem i morgon...
