Jag tror dock det hade varit lika löet om Niclas suttit bakom ratten.
Plötsligt svänger vi av från vägen och in på en liten skitväg. Bokstavligt talat. Efter ett antal kilometer konstaterar Marthin nöjt att vi har fårskit på sidorna av bilen.
Vi möter en motorcyklist som tittar på oss och skakar på huvudet. Jag undrar om vi verkligen ska fortsätta på den här vägen.
Vi fortsätter naturligtvis och får se fantastiska vyer.
Och får.
Och ljung.
Och vackra små bäckar.
Och ormbunkar.
Och tistlar.
Tisteln är Skottlands nationalblomma. Myten säger att en invaderande viking råkade trampa på en tistel en natt och larmade på så sätt skottarna som kunde avvärja anfallet.
Fåren går omkring som de vill men här och var är det stängsel och en färist över vägen. Fåren har olika färg sprayade på ryggen. Jag gissar att varje fårbonde har sin egen färg och att de sorterar isär fåren när det behövs.
Vi passerar några kalhyggen och en varningsskylt upplyser oss om att vi kan möta på timmerbilar. Jag slutar genast oroa mig över bärigheten hos de gamla stenbroarna vi passerar.
Mitt ute i ingenstans ligger en ny tågstation med bommar och väntkur och en tavla som hela tiden uppdateras om tågens ankomst- och avgångstider.
Stationen verkar förse hela två hushåll med skjuts. När vi svänger ut på landsvägen, som också bara tillåter ett fordon i bredd, ser vi två hus till.
Vi far vidare...
...när vi fotat oss mätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar