Det är här Niclas äntligen ska få se lunnefåglar.
Och får vi inte se se några fåglar får vi se får. Och en fyr.
Och fårbajs..
En grind i fårstaketet. Vem skulle vilja gå ut här?
Jag funderar på hur ungarna gör när det är dags att lämna boet. Det hinner inte bli mycket till flygskola under den korta turen ner till vattnet eller i värsta fall stenstranden långt där nere.
De vita prickarna är svävande måsar.
Har de tur hinner de fångas av en uppvind och får några sekunder extra till förfogande för att stretcha vingarna.
Men det är mjuka gräskullar där vi går ovanpå klipporna.
Niclas har kikaren i högsta hugg och letar lunnefåglar.
Vanlig, eller ovanlig mås. Båda sorterna finns här.
Välbajsat.
Vi går i en fårhage...
Det är intressant att se de häckande fåglarna som hittat boplats åt sig och sina barn under de utskjutande klipporna.
Det är nog mer:
Fly or die.
Vinden tar andan ur oss. I motvind är det som att få ett lock över munnen.
Han hittar måsar, skarvar och någon annan slags fågel som jag inte vet vad det är. Kanske en Guillemot (Sillgrissla) eller Razorbill (Tordmule).
Det gäller att få en våning högt upp så man slipper få andras avskräde på förstubron.
Och så ser vi säl. Först en. Sen en till. Och plötsligt ser vi flera stycken som guppar med huvudena i viken nedanför.
Landskapet är hisnande och storslaget. Det är inte bara vinden som tar andan ur en.
När vi satt oss i bilen och ger oss iväg från fyren får vi stanna för fler får.
Får, får, får men inga lunnefåglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar