Resan hem - fredag förmiddag till kväll 20220812

Vår Boltchaufför förhör sig om hur vår vistelse varit och frågar bland annat om vi varit på festivalen. Det har vi ju inte riktigt varit, även om vi upplevt allt folk och en hel del av feststämningen i stan. 

Han berättar att det är väldigt lite folk här i år, på grund av corona, Brexit, Rysslands invasion av Ukraina, konflikten mellan Kina och Taiwan och det allmänt lusiga ekonomiska läget. 

Vi som tyckt att det varit mycket folk!

Innan corona brukade det vara fem miljoner besökare under augustifestivalen. Folk sov på gatorna och överallt i parker och på gräsplättar eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget.

Han kör bra. Lugnt och fint. Och på dörren sitter en dekal som talar om att han bara tar förbeställa resor. Det känns tryggt.

Hur blev det med Uber i Sverige? Var det Skatteverket som kastade ut företaget?

Här i utlandet finns både Uber och Bolt och det funkar bra, i alla fall för resenärerna.

Vår Boltchaufför kom inom två minuter och det blir betydligt billigare än att åka taxi. 248 kr kostar resan totalt. Det hade även blivit dyrare med buss och spårvagn för oss fyra ut till flygplatsen. Betalningen sker via appen så det blir inget dealande med chauffören eller några obehagliga överraskningar.

På flygplatsen får vi vänta innan Sophia och Marthin kan checka in sina väskor. 

Niclas och jag väljer att gå igenom säkerhetskontrollen i stället för att vänta. 

I kontrollen piper mina byxor trots att jag tagit av mig skärpet. Det är nog alla knappar och dragkedjor i fickorna som ställer till det och jag blir både specialscannad och undersökt för hand. Av en kvinna.

Sen fastnar min ryggsäck i kontrollen också. Jag har missat att lägga handspriten i min enliterspåse. 

Säkerhetskontrollanten skrattar åt att jag tömde min vattenflaska så ordentligt i vasken men missade att visa upp handspriten.

Vilken tur att vi gick genom säkerhetskontrollen innan Sophia och Marthin, så slapp de vänta på alla mina fadäser.

Vid en bar sitter en karl och spontanspelar helt okej på en flygel. Folk sjunger med och det är trevlig stämning. 

Niclas och jag går ett varv i alla affärer och kollar i alla restauranger i området efter säkerhetskontrollen. 

Till slut har vi koll på utbudet och slår oss ner på en bänk för att vänta in vårt sällskap. 

Jag passar på att summera resan för mig själv. 

Här är mina topp fem:

1. Sällskapet. 

Jag har haft väldigt trevligt. Det har varit enkelt och lättsamt att resa med paret Pettersson. Jag vet inte om vi egentligen är särskilt lika men tillräckligt samsämda för att inte bli gramse på varann och tillräckligt olika för att inte tröttna på varandras sällskap.

2. Delfinerna. 

Det var verkligen en onceinaliftetime-upplevelse att komma så nära vilda delfiner som vi gjort. Och att få se dem jaga lax genom att hoppa och slå med stjärtfenorna. 

3. Tattoon.

Jag hade inga förväntningar på gårdagskvällen men blev positivt överraskad. Det var så storslaget, imponerande, välrepeterat och välordnat. 

4. Det första slottet.

Det var ett vackert slott och lite fööör intressant men vi hade gott om tid att titta på allt. Det var lagom varmt att spankulera i trädgården och det fanns många fina och intressanta växter. 

5. Den goda maten. 

Ja, vi har i ärlighetens namn inte ätit bara god mat, men den goda maten har med råge kompenserat de mindre goda rätterna. 

Överst kommer risotton och den underbara efterrätten på orkidéhotellet. Jag minns också havskräftorna efter Glenfinnanviadukten och den halva hummern. 

Jag frågar Niclas vad han tycker har varit det bästa på resan men han är upptagen med att beställa en födelsedagspresent till Irma så han har inte tid att svara nu. 😁

När paret Pettersson kommer delar Niclas och jag på en pizza på Hudson St. Grill.

Den är överraskande god med färsk rocket on top. 

Vi skojar om att jag nog bör vänja mig av med svengelskan men Marthin får hjälpa mig att komma på vad ruccola heter. Sen googlar jag och upptäcker att ruccola nog inte heter rocket heller...

Pizzan har både kyckling och pulled pork som pålägg. - Dragen gris, rättar Marthin. 

Servitören skrattar, halvt förnärmad, när jag kommenterar att maten är surpricingly good. Var det också felöversatt?

Sen är det roliga över och vi ställer oss i kön för att borda planet.

Vi blev visst lite väl tidiga i kön. Planet har inte kört intill än och personalen står på backen och väntar. 

Vi får också vänta. Rätt länge. 

När det är fyra minuter kvar till avfärd har vi precis satt oss, och då kom vi in som nummer tre, fyra, fem och sex på planet. 

Det är verkligen synd om flygvärdinnorna. De stressar som galningar för att hinna få alla på plats. 

Något har nog ändrats med Ryanair. När jag flugit med dem tidigare har de alltid varit i tid. Förmodligen har de effektivierat och fått kortare slotter på flygplatserna. 

Planet har tre + tre säten. Niclas har fönsterplats och tar några snygga bilder på jordbrukslapptäcket. Jag sträcker fram min mobil och får också en bild.

Gossen som sitter till höger om mig, mot mittgången, sitter och hoppar med benen. När bältesskylten släcks kastar han sig upp ur sätet och springer mot toaletten. Jag har nog aldrig sett någon med så bra reaktionsförmåga tidigare.

Jag börjar läsa min semesterbok som jag fått i födelsedagspresent av syster Maria. Det har inte funnits tid att öppna den tidigare. Men jag hoppas att just den här resan ska bli så händelsefattig och enahanda att jag hinner läsa några sidor. 

När killen som kissat kommer tillbaka fortsätter han att hoppa med ena benet. Eftersom jag inte är hans mamma säger jag inget, men jag har god lust att lägga en lugnande hand på hans lår. 

Efter en stund får jag ofrivilligt närkontakt med hans lår i alla fall.

Snacka om manspread... 

Han kniper lite när flygvärdinnorna kommer förbi med drickavagnen och han köper en cola och en liten flaska Jack Daniel's. 

Jag fattar inte att de inte frågar efter leg. Hur gammal kan han vara? Inte en sekund över 17!

Ytterligare tre pissepromenader för min stolsgranne senare, börjar vi inflygningen över Sverige efter en lov som presenterat Skagen i strålande sol. Snart är jag hemma på svensk mark.

Niclas hinner fixa fram till banan- och ingefärskakafika till oss medan Marthin och Sophia väntar på sina väskor. 

När Marthin kör iväg från långtidsparkeringen får Niclas lite puls eftersom Marthin kör på höger sida av vägen. 

Sen får vi alla puls när Marthin tvärnitar för en katt. Det är det närmaste att bli inblandade i en bilolycka vi varit på den här resan. 

Och nu är vi hemma. 

Jag har inte hunnit krama på Irma för hon är på kräftskiva men jag har gått en runda i trädgården och konstaterat att allt utom timjan och basilika verkar ha överlevt. 

Dags att starta tvättmaskinen och börja vattna trädgård och krukväxter. 

Och så längtar jag tills det är dags att natta sig själv och få använda eltandborsten...

I sovrummet upptäcker jag en välkommen-hem-present. 

Åååååh, vad jag längtar efter Irma nu. 

Packar och packar om - fredag förmiddag 20220812

Märkligt.

Jag har inte mycket mer med mig hem än när jag for hit. Ändå får jag packa om väskan några gånger för att få plats. 

Hur kan ett rör chips och en ask Shortbread ta så mycket plats?

Stödstrumporna är på. 

Är det kanske stödstrumpor skottarna har på sig under kilten? Jag har funderat på deras val av benbeklädnad... 

Tack och lov stoppar Sophia ner min nessesär i sin incheckarväska igen. Tack! 

Annars hade vi fått äta upp både chips och kakor som andrafrukost.

När vi checkat ut beställer vi enkelt och smidigt en Bolt till flygplatsen. 

I väntan på Bolt bredvid universitetet där vi sovit i två nätter.

Samma frukost - fredag morgon 20220812

I dag tar vi sovmorgon och äter inte frukost förrän klockan nio.

Det är ännu mer folk och ännu mer stress och ännu mer öronförstörande ljud i skolmatsalen så här sent på dagen... 

Vi får knö oss fram och leta efter ett ledigt bord. 

Jag äter samma frukost i dag som igår men kompletterar med en amerikansk pannkaka utan smak. Lönnsirapen satte piff på det hela. 

Brödrosten (samma stoppa-in-i-ena-änden-så-kommer-den-ut-i-den-andra-maskin som jag hade roligt med igår) levererar bara lättrostat. Det här är den mest rostade sidan. 

Och kör man två gånger blir den för mörk för min smak. 

Nåväl, nu väntar hemresan och frukosten är liksom lite mer av underordnad betydelse än tidigare under resan när allt var nytt och spännande. 

Tattoo - torsdag kväll 20220811

Först måste jag beklaga mig lite.

Jag har nämligen suttit en hel kväll och gjort idoga noteringar om ALLT som hände under den magiska tattooföreställningen. Men, under ett obevakat ögonblick råkade jag också radera ALLT jag skrivit om denna fantastiska kväll. 

Och nu har jag tappat sugen. Jag orkar inte skriva ett nytt, hysteriskt roligt men likväl insiktsfullt och dessutom uttömmande inlägg om upplevelserna vi fått vara med om.

Jag vill bara sammanfatta lite... 

Jag hade, i motsats till Marthin, som skrivit TATTOO med stora bokstäver högst upp på sin önskelista, inga som helst förväntningar på kvällen med killar i kilt. Även om jag egentligen inte riktigt visste vad en (eller ett?) tattoo var, så hade jag kläm på att det involverade kiltklädda män med säckpipor. Och det var tillräckligt oupphetsande för att jag skulle tro att jag hellre ville va nån annanstans än på den gigantiska utomhusarenan vid slottet i mörkret kvällen innan vi skulle åka hem.

Men jag hade fel. Det visade sig att jag var precis rätt man på precis rätt plats vid precis rätt tillfälle (med undantag för att jag är kvinna).

Har man inte varit på ett tattoo och fått uppleva 100 skotskrutiga säckpipeblåsande män marschera in i absolut takt är det såklart svårt att föreställa sig hur mäktigt det är. Jag tror jag till och med grät en skvätt.

Vi fylkar oss tillsammans med en miljard andra tattoosugna människor. 

I fonden finns slottet som en skarp kontrast av tungt kulturarv mot de tillfälliga publikläktarna av plast och plåt.

Vi sitter hööööögt upp på läktaren och ser till att rinna av ordentligt innan vi tar plats. Ingen vill behöva traska ner för hundra trappor mitt under tattoot.

Gott om plats är det ont om. Personen framför mig kommer få skuldermassage av mina knäskålar.

När mörkret sänker sig tänds stora fackelgrejjer på slottsfasaden.

Här kommer kavalleriet!

Eller, nej, det är väl hästar inblandade då? 

Men här kommer en hel jätteorkester, väldigt välsynkade, överväldigande välinövade rörelser, sanslöst samstämda. Och det är inte bara säckpipepipare. En massa andra högljudda instrument får också vara med.

Det är inte bara skottarna som spelar. En hoper andra länder har också fått skicka sina tattooorkestrar. Det här är inte danska tomteparaden utan en mexikansk blåsorkester.

Plötsligt kom tre operasångerskor inblåsande och bröt av med en helt vanlig sång. Det var vackert.

Till slut, efter en och en halv timmas andäktigt upplevande (där de bajonettjonglerande soldaterna nog gjorde störst intryck tillsammans med de fjärilsutklädda dansarna) kom alla medverkande in på plan och rev av en gemensam marsch. 

Mäktigt, sa Bull!

Efteråt tumlade vi omtumlade ut i den skotska augustinatten tillsammans med ett aldrig sinande lämmeltåg av likasinnade.

Botaniska trädgården - torsdag lunchtid 20220811

Det är bäst jag förvarnar - det här kommer bli ett väldigt bildrikt inlägg. För dej som inte är lika intresserad av växter som Sophia och jag, är det nog läge att ha scrollfingret vässat...

Innan vi ens får komma in i trädgården är vi tvungna att rengöra våra själar. 

Eller om det är skosulorna...

Medan Niclas börjar besöket med dyr och inte jättegod glass....

(...men se så glad han är över den lilla portionen! Vi har uppenbarligen ätit alldeles för lite glass under resan...)

...går jag ett stros i den lugna trädgårdsdelen.

Här finns vackra rosor...

...porlande vatten...

...och välklädd stenhusfasad. 

När glassen är slut och lugnet infunnit sig traskar vi vidare. 

Vi hamnar på en björkstig.

Betula papyrifera = Pappersbjörk. 

Pappersbjörken kommer från Nordamerika, finns tillfälligtvis även i Sverige men kan inte få småbjörkar i vårt klimat.

Betula albo-sinensis = Kinesisk björk

Den kinesiska björken kan bli 35 meter hög och bor helst i höglänta områden på mellan 1000 och 4400 meters höjd, vid skogskanter, i gläntor eller där det är lite öppet, och gärna i klippiga områden.

Betula pendula = Vårtbjörk. 

Det där ser ut som en helt vanlig björk, tänker jag, och läser att vårtbjörken är ett av världens vanligaste lövträd. 

Barken är täckt av hartsvårtor (därav namnet) men är egentligen lättast att känna igen på sina långa, hängande grenar.

Jag gillar att alla (i alla fall nästan alla) växter har tydliga namnskyltar. Livet blir roligare med bra information. 

Eller så triggar det bara min museisjuka...

Här och var står viloplatser utplacerade i skuggan. Det uppskattas. 

Den här bänken har någon skänkt till minne av Leslie Adam som gick bort 2018. Hon uppskattade att vandra runt i dessa trädgårdar tillsammans med sin make Gordon.

Ett vanligt träd, inbäddat i vanlig murgröna.

En vanlig rönn.

Der är ju lite kul att trädgården inte bara stoltserar med en massa zonknäckare. Det finns många "vanliga" inhemska växter också och det pågår bevarandeprojekt där botaniska trädgården arbetar med att driva upp och plantera ut viktiga växter runt om i Storbritannien.

Jag vet dock inte hur bra det går med bevarandet av den här rönnen. 

Rostangreppet har gått så långt att rostsvampen kunnat bilda sporer på baksidan av bladen. 

Ser du taggarna? De är beredda att flyga iväg och smitta fler träd.

Nu är det nästan för varmt för att jag ska få upp ett riktigt intensivt intresse. 

Jag orkar inte läsa på alla skyltarna.

Jag missar till och med hela den här avdelningen. Vad är det för planteringar? Något för torra lägen? Stäpp? Prärie? Taiga?

Vi söker oss in i skuggan bland de riktigt höga träden. 

Som den här Himalayacedern till exempel. Den växer normalt på 1300 till 3300 meters höjd men hittade till Storbritannien 1822 som ståtlig prydnadsväxt i slottsparker.

Vi hittar ett träd med nästan plastigt gröna barr. Det är en Sequoia sempervirens = amerikansk sekvoja. 

De här gigantiska jätteträden kallas även Redwood och är världens högsta träd. Under en annan resa, med samma fina ressällskap, har vi sett dem i sitt naturliga habitat. 

Namnet Redwood har den fått på grund av att virket är rött. Barken kan också vara röd men grånar oftast med tiden. 

Och tiden är lång. 

Eftersom barken inte innehåller någon kåda brukar träden överleva skogsbränder och därmed bli riktigt gamla. 

Det äldsta redwoodträdet är 2200 år. Hur coolt är inte det! Det har stått där det står redan sen innan Jesus föddes.

Marthin och Niclas får vänta in Sophia och mig medan vi detaljstuderar växter som herrarna inte ens lagt märke till och de diskuterar troligen Sequoiadendron giganteum = Mammutträdet. 

Namnet till trots är det en mindre släkting till den amerikanska sekvojan. Med mindre menar jag kortare. Volymen är dock potentiellt större. Det är alltså mer träd i mammutträden än i redwoodträden. Det kralligaste, nu levande mammutträdet heter General Sherman och har en volym på nästan 1500 kubikmeter. Honom har jag hälsat på i Kalifornien. 

Jag tyckte det var coolt med redwoodträd som är jämnålders med Jesus men det äldsta, nu levande mammutträdet är ännu äldre - 3266 år, vilket gör mammutträden till de tredje äldsta organismerna i världen. 

Vilka är äldre undrar jag!

Och hur orkar trädet hålla reda på hur gammalt det är? Har det firat alla sina födelsedagar?

Pinus Nigra = Svarttall

Ett annat högt träd är svarttallen. Jag tycker det ser ut som en helt vanlig tall, men det är det inte. Just svarttall växer bara runt Medelhavet och i Atlasbergen och det finns numera nästan bara inplanterade svarttallar, inga frösådda, självspridda.

Överallt finns en massa rabatter. Med hosta till exempel.

Och med den här roliga bollväxten, som jag aldrig sett tidigare. 

Det står på skylten att det är en Iris Forrestii men det stämmer inte. Det får förbli en okänd skönhet.

Vi går förbi en silverlind som vänder bladens silverglänsande baksidor mot solen för att minska avdunstningen. Smart! 

Silverlinden bor naturligt i Grekland och Turkiet men enstaka, importerade exemplar kan finnas i Sverige.

På vår rundvandring har vi nu kommit fram till huvudentrén och butiken. Jag är fröfrestad men lyckas stå emot. 

Vi står samfällt emot även utbudet på restaurangen en trappa upp och bestämmer oss för att byta ut lunchen mot fika på en annan plats i parken. 

Däremot utnyttjar jag tacksamt vissa andra faciliteter. 

När vi vandrar vidare hittar vi typiskt ogräs i en rabatt.

Equisetum Hyemale var. Affine

Det är en typ av skavfräken. Jag hittar inte det svenska namnet för just den här varianten. Men den kommer från Nordamerika, kan bli en meter hög och används ofta som tonsättare i japanska trädgårdar med sitt strama utseende. 

Fräkenväxter betraktas som ogräs i Sverige. De kan vara svåra att få bukt med om de växer i trädgården. De flesta fräknar är giftiga men åkerfräken är en bra fräken som är full av kisel och kan användas till både hårtvätt och gödselvatten för växterna. 

Kruxet med åkerfräken är att den är svår att särskilja från andra fräknar.

Nu närmar vi oss den mest intressanta delen av botaniska trädgården - köksträdgården - med sina grönsaksodlingar.

Bakom den här maffiga häcken hoppas jag möta morötter, kryddor och sallat. 

Redan utanför häcken växer en oändlig rabatt med inslag av något kronärtskocksliknande. Kardon kanske, eller så är det kronärtskocka... Vad är skillnaden?

Tunnelväxthus - det gillar jag. Det är såklart inte lika snyggt som ett glasväxthus men ger bättre odlingsbetingelser. Den här varianten har nät på sidoväggarna, så att luften kan cirkulera bättre. Smart! 

Jag fascineras också av päronspaljén där alla träd lutar. Det finns säkert en vettig tanke bakom det, men jag kan inte riktigt klura ut vilken... 

Vid en närmare titt ser jag att det växer äpplen på päronspaljén. Det var ju... intressant... (Någon kanske skulle fyllt i "pinsamt", men självkritik tycker jag är överskattat...)

En bit bort finns ytterligare en spaljé. Bäst jag gör en närmare okulärbesiktning innan jag uttalar mig allt för tvärsäkert om vilken frukt de hårt hållna små träden bär.

Det är päron!

Vackra solrosor strävar uppåt.

Väl innätade bärbuskar av olika slag har fått ett eget rum. 

Det skulle jag behöva ge mina buskar där hemma också. Nät alltså. Jag har fått börja hänga över blåbärsbusken Putte numera. Koltrastar och små pilfinkar har upptäckt att bären är väldigt goda.

Den här kronärtskockevarianten heter Kardon (Cynara cardonculus = kronärtskockatistel) och är den ursprungliga kronärtskockan som växer vilt i naturen och som genom förädling gett upphov till de kronärtskockor vi odlar i våra trädgårdar. Om jag nu förstått rätt. Men det är lite virrigt så lägg inte detta på minnet. Det kan också vara så att Kardon är en huvudgrupp där kronärtskocka är en undergrupp...

Ett helt kvarter med grönt, flankerat av pepprig krasse.

Jag förundras över hur stor den här köksträdgården är, och att den ändå bara är en liten bit av hela den gigantiska parken.

Medan Sophia och jag botaniserar runt bland blad, blommor och bär, vilar våra bättre (eller kanske bara tröttare) hälfter i skuggan av den maffiga häcken.

Här och var finns stora öppningar i häcken. Och där kan man se...

...vilka stabila stammar häcken är uppbyggd av.

Ännu en häcköppning. 

Här har häcken lyft lite på kjolen och avslöjar något av det gröna som finns på andra sidan.

Gångarna är kantade av jätteverbena och afrikas blå lilja.

Och afrikas vita lilja. Eller heter den afrikas blå lilja också? 

Jag googlar. Jo, även de vita och ljusblå varianterna heter afrikas blå lilja på svenska. Ett annat namn är afrikansk kärlekslilja. Agapanthus praecox heter den på latin och är en sorts amaryllis. Ordet Agapanthus är sammansatt av  två grekiska ord: agape (Guds kärlek) och anthos (blomma). Praecox betyder "tidig". Jag har aldrig haft någon blå (eller vit) afrikas blå lilja, så jag kan inte avgöra om epitetet "tidig" stämmer. Kanske i Sydafrika, där den har sitt ursprung.

Visst har jag redan tidigare kommit fram till att det här är en höstlilja? Nja, nu är jag osäker. Och inte hittar jag någon namnskylt heller. Men snygg är den! 

Men hallå! Hur drömmigt är inte det här (för att använda ett uttryck som jag egentligen inte är särdeles förtjust i men som ändå är mitt i prick mitt i den här delen av trädgården)! 

Bara en massa dahlior! 

Utropstecknen duggar tätt i texten, med rätta! En snygg dahlia är ju som ett utropstecken, något att verkligen uppmärksamma och stanna upp vid!

Olika röda utropstecken. 

I bakgrunden av sista bilden syns ett litet hus. Undrars vad det finns där. Jag går dit och kikar in.

Insidan är klädd med snäckor i stället för tapet. I nischer i väggen finns beständiga avbildningar av viktiga personer.

Tänk vilka mönster man kan åstadkomma med bara snäckor av olika slag. Några keramikplattor med initialerna E. R. finns det också. Jag orkar inte ta reda på vem E. R. var. Earl Richard eller nåt, säkert...

I taket är det konstfärdiga mönstret byggt av kottar i stället för snäckor. Innovativt - men jag funderar på hur hållbart det kan vara... Och vem som orkar damma... 

På tal om orka så börjar vi bli mer än lovligt orkeslösa nu. Det är dags att få nåt i magen. Eller i alla fall höja blodsockerhalten. 

Nej, brun fingerborgsblomma (digitalis ferruginea) ska vi INTE äta. Fingerborgsblommor är giftiga, oavsett färg. Men visst är den här varianten häftig, med sitt luddiga skägg längst ut på varje läpp. Jag beundrar den en stund medan vi letar oss fram till fiket som ligger mitt i parken. 

Egentligen skulle vi behöva äta nåt lite ordentligt nu. Typ mat. Men på The Terrace at The Botanics är det fika som gäller. De har till exempel Afteenoon Tea. Jag vill gärna uppleva en stunds äkta Afteenoon Tea när vi är i England. 

Fast nu är vi ju inte i England utan i Skottland. Och sååå mycket fika borde jag väl inte konsumera när det egentligen är lunchdags. Vi kommer säkert snart äta nån mer mataktig mat...

Det blir en vacker kaka istället, med blåklintsblad och annat ätbart.

Och en verkligt god, chokladig kladd-sak. 

Niclas och jag delar (nästan) rättvist på godsakerna. (Fördel choklad till mig...) 

Jag lyxar till det med en shake också. Oh la la! Den var riktigt god.

Från gräsplätten framför huset framför cafét har vi storslagen utsikt över delar av Edinburgh. 

Men nu kan vi det här. Det är dags att lämna parkens skyddande skugga och ge sig ut i storstadspulsen igen.

På vägen ut passerar vi under en mäktig men annorlunda tall. 

I stillheten under trädet hör vi ett knäppnde ljud. Det låter som ett elektriskt värmeelement som håller på att komma upp i temperatur. Efter en stunds spaning förstår vi att det är trädets kottar som knäpper iväg sina frön.

Pinus Muricata = Biskopstall 

Kottarna sitter lustigt placerade tätt intill stammen på de lite grövre grenarna.

Tallen växer naturligt på bara några få ställen utmed den amerikanska västkusten och anses vara nära nog utrotningshotad.

Det känns lite andäktigt att stå i den stilla luften under den stora tallens hängande grenar, höra kottarnas knäppanden och då och då få se ett litet frö singla ner mot marken.

Sista bildminnet från den botaniska jätteparken blir dessa gigantiska gullvivor. Det kanske inte alls är gullvivor, varför skulle de blomma så överdådigt nu, på sensommaren, men både blommor och blad tycker jag påminner om gullvivor i alla fall.

Tack för att vi fick besöka dej - parken!