Innan vi ens får komma in i trädgården är vi tvungna att rengöra våra själar.
Eller om det är skosulorna...
Medan Niclas börjar besöket med dyr och inte jättegod glass....
(...men se så glad han är över den lilla portionen! Vi har uppenbarligen ätit alldeles för lite glass under resan...)
Här finns vackra rosor...
...porlande vatten...
...och välklädd stenhusfasad.
När glassen är slut och lugnet infunnit sig traskar vi vidare.
Vi hamnar på en björkstig.
Pappersbjörken kommer från Nordamerika, finns tillfälligtvis även i Sverige men kan inte få småbjörkar i vårt klimat.
Betula albo-sinensis = Kinesisk björk
Den kinesiska björken kan bli 35 meter hög och bor helst i höglänta områden på mellan 1000 och 4400 meters höjd, vid skogskanter, i gläntor eller där det är lite öppet, och gärna i klippiga områden.
Betula pendula = Vårtbjörk.
Det där ser ut som en helt vanlig björk, tänker jag, och läser att vårtbjörken är ett av världens vanligaste lövträd.
Barken är täckt av hartsvårtor (därav namnet) men är egentligen lättast att känna igen på sina långa, hängande grenar.
Jag gillar att alla (i alla fall nästan alla) växter har tydliga namnskyltar. Livet blir roligare med bra information.
Eller så triggar det bara min museisjuka...
Här och var står viloplatser utplacerade i skuggan. Det uppskattas.
Den här bänken har någon skänkt till minne av Leslie Adam som gick bort 2018. Hon uppskattade att vandra runt i dessa trädgårdar tillsammans med sin make Gordon.
Ett vanligt träd, inbäddat i vanlig murgröna.
En vanlig rönn.
Der är ju lite kul att trädgården inte bara stoltserar med en massa zonknäckare. Det finns många "vanliga" inhemska växter också och det pågår bevarandeprojekt där botaniska trädgården arbetar med att driva upp och plantera ut viktiga växter runt om i Storbritannien.
Jag vet dock inte hur bra det går med bevarandet av den här rönnen.
Rostangreppet har gått så långt att rostsvampen kunnat bilda sporer på baksidan av bladen.
Ser du taggarna? De är beredda att flyga iväg och smitta fler träd.
Nu är det nästan för varmt för att jag ska få upp ett riktigt intensivt intresse.
Jag orkar inte läsa på alla skyltarna.
Jag missar till och med hela den här avdelningen. Vad är det för planteringar? Något för torra lägen? Stäpp? Prärie? Taiga?
Vi söker oss in i skuggan bland de riktigt höga träden.
Som den här Himalayacedern till exempel. Den växer normalt på 1300 till 3300 meters höjd men hittade till Storbritannien 1822 som ståtlig prydnadsväxt i slottsparker.
Vi hittar ett träd med nästan plastigt gröna barr. Det är en Sequoia sempervirens = amerikansk sekvoja.
De här gigantiska jätteträden kallas även Redwood och är världens högsta träd. Under en annan resa, med samma fina ressällskap, har vi sett dem i sitt naturliga habitat.
Namnet Redwood har den fått på grund av att virket är rött. Barken kan också vara röd men grånar oftast med tiden.
Och tiden är lång.
Eftersom barken inte innehåller någon kåda brukar träden överleva skogsbränder och därmed bli riktigt gamla.
Det äldsta redwoodträdet är 2200 år. Hur coolt är inte det! Det har stått där det står redan sen innan Jesus föddes.
Marthin och Niclas får vänta in Sophia och mig medan vi detaljstuderar växter som herrarna inte ens lagt märke till och de diskuterar troligen Sequoiadendron giganteum = Mammutträdet.
Namnet till trots är det en mindre släkting till den amerikanska sekvojan. Med mindre menar jag kortare. Volymen är dock potentiellt större. Det är alltså mer träd i mammutträden än i redwoodträden. Det kralligaste, nu levande mammutträdet heter General Sherman och har en volym på nästan 1500 kubikmeter. Honom har jag hälsat på i Kalifornien.
Jag tyckte det var coolt med redwoodträd som är jämnålders med Jesus men det äldsta, nu levande mammutträdet är ännu äldre - 3266 år, vilket gör mammutträden till de tredje äldsta organismerna i världen.
Vilka är äldre undrar jag!
Och hur orkar trädet hålla reda på hur gammalt det är? Har det firat alla sina födelsedagar?
Pinus Nigra = Svarttall
Ett annat högt träd är svarttallen. Jag tycker det ser ut som en helt vanlig tall, men det är det inte. Just svarttall växer bara runt Medelhavet och i Atlasbergen och det finns numera nästan bara inplanterade svarttallar, inga frösådda, självspridda.
Överallt finns en massa rabatter. Med hosta till exempel.
Och med den här roliga bollväxten, som jag aldrig sett tidigare.
Det står på skylten att det är en Iris Forrestii men det stämmer inte. Det får förbli en okänd skönhet.
Vi går förbi en silverlind som vänder bladens silverglänsande baksidor mot solen för att minska avdunstningen. Smart!
Silverlinden bor naturligt i Grekland och Turkiet men enstaka, importerade exemplar kan finnas i Sverige.
På vår rundvandring har vi nu kommit fram till huvudentrén och butiken. Jag är fröfrestad men lyckas stå emot.
Vi står samfällt emot även utbudet på restaurangen en trappa upp och bestämmer oss för att byta ut lunchen mot fika på en annan plats i parken.
Däremot utnyttjar jag tacksamt vissa andra faciliteter.
När vi vandrar vidare hittar vi typiskt ogräs i en rabatt.
Equisetum Hyemale var. Affine
Det är en typ av skavfräken. Jag hittar inte det svenska namnet för just den här varianten. Men den kommer från Nordamerika, kan bli en meter hög och används ofta som tonsättare i japanska trädgårdar med sitt strama utseende.
Fräkenväxter betraktas som ogräs i Sverige. De kan vara svåra att få bukt med om de växer i trädgården. De flesta fräknar är giftiga men åkerfräken är en bra fräken som är full av kisel och kan användas till både hårtvätt och gödselvatten för växterna.
Kruxet med åkerfräken är att den är svår att särskilja från andra fräknar.
Nu närmar vi oss den mest intressanta delen av botaniska trädgården - köksträdgården - med sina grönsaksodlingar.
Bakom den här maffiga häcken hoppas jag möta morötter, kryddor och sallat.
Redan utanför häcken växer en oändlig rabatt med inslag av något kronärtskocksliknande. Kardon kanske, eller så är det kronärtskocka... Vad är skillnaden?
Tunnelväxthus - det gillar jag. Det är såklart inte lika snyggt som ett glasväxthus men ger bättre odlingsbetingelser. Den här varianten har nät på sidoväggarna, så att luften kan cirkulera bättre. Smart!
Jag fascineras också av päronspaljén där alla träd lutar. Det finns säkert en vettig tanke bakom det, men jag kan inte riktigt klura ut vilken...
Vid en närmare titt ser jag att det växer äpplen på päronspaljén. Det var ju... intressant... (Någon kanske skulle fyllt i "pinsamt", men självkritik tycker jag är överskattat...)
En bit bort finns ytterligare en spaljé. Bäst jag gör en närmare okulärbesiktning innan jag uttalar mig allt för tvärsäkert om vilken frukt de hårt hållna små träden bär.
Det är päron!
Vackra solrosor strävar uppåt.
Det skulle jag behöva ge mina buskar där hemma också. Nät alltså. Jag har fått börja hänga över blåbärsbusken Putte numera. Koltrastar och små pilfinkar har upptäckt att bären är väldigt goda.
Den här kronärtskockevarianten heter Kardon (Cynara cardonculus = kronärtskockatistel) och är den ursprungliga kronärtskockan som växer vilt i naturen och som genom förädling gett upphov till de kronärtskockor vi odlar i våra trädgårdar. Om jag nu förstått rätt. Men det är lite virrigt så lägg inte detta på minnet. Det kan också vara så att Kardon är en huvudgrupp där kronärtskocka är en undergrupp...
Ett helt kvarter med grönt, flankerat av pepprig krasse.
Jag förundras över hur stor den här köksträdgården är, och att den ändå bara är en liten bit av hela den gigantiska parken.
Medan Sophia och jag botaniserar runt bland blad, blommor och bär, vilar våra bättre (eller kanske bara tröttare) hälfter i skuggan av den maffiga häcken.
Här och var finns stora öppningar i häcken. Och där kan man se...
...vilka stabila stammar häcken är uppbyggd av.
Ännu en häcköppning.
Här har häcken lyft lite på kjolen och avslöjar något av det gröna som finns på andra sidan.
Gångarna är kantade av jätteverbena och afrikas blå lilja.
Och afrikas vita lilja. Eller heter den afrikas blå lilja också?
Jag googlar. Jo, även de vita och ljusblå varianterna heter afrikas blå lilja på svenska. Ett annat namn är afrikansk kärlekslilja. Agapanthus praecox heter den på latin och är en sorts amaryllis. Ordet Agapanthus är sammansatt av två grekiska ord: agape (Guds kärlek) och anthos (blomma). Praecox betyder "tidig". Jag har aldrig haft någon blå (eller vit) afrikas blå lilja, så jag kan inte avgöra om epitetet "tidig" stämmer. Kanske i Sydafrika, där den har sitt ursprung.
Visst har jag redan tidigare kommit fram till att det här är en höstlilja? Nja, nu är jag osäker. Och inte hittar jag någon namnskylt heller. Men snygg är den!
Men hallå! Hur drömmigt är inte det här (för att använda ett uttryck som jag egentligen inte är särdeles förtjust i men som ändå är mitt i prick mitt i den här delen av trädgården)!
Bara en massa dahlior!
Utropstecknen duggar tätt i texten, med rätta! En snygg dahlia är ju som ett utropstecken, något att verkligen uppmärksamma och stanna upp vid!
Olika röda utropstecken.
I bakgrunden av sista bilden syns ett litet hus. Undrars vad det finns där. Jag går dit och kikar in.
Insidan är klädd med snäckor i stället för tapet. I nischer i väggen finns beständiga avbildningar av viktiga personer.
Tänk vilka mönster man kan åstadkomma med bara snäckor av olika slag. Några keramikplattor med initialerna E. R. finns det också. Jag orkar inte ta reda på vem E. R. var. Earl Richard eller nåt, säkert...
I taket är det konstfärdiga mönstret byggt av kottar i stället för snäckor. Innovativt - men jag funderar på hur hållbart det kan vara... Och vem som orkar damma...
På tal om orka så börjar vi bli mer än lovligt orkeslösa nu. Det är dags att få nåt i magen. Eller i alla fall höja blodsockerhalten.
Nej, brun fingerborgsblomma (digitalis ferruginea) ska vi INTE äta. Fingerborgsblommor är giftiga, oavsett färg. Men visst är den här varianten häftig, med sitt luddiga skägg längst ut på varje läpp. Jag beundrar den en stund medan vi letar oss fram till fiket som ligger mitt i parken.
Egentligen skulle vi behöva äta nåt lite ordentligt nu. Typ mat. Men på The Terrace at The Botanics är det fika som gäller. De har till exempel Afteenoon Tea. Jag vill gärna uppleva en stunds äkta Afteenoon Tea när vi är i England.
Fast nu är vi ju inte i England utan i Skottland. Och sååå mycket fika borde jag väl inte konsumera när det egentligen är lunchdags. Vi kommer säkert snart äta nån mer mataktig mat...
Det blir en vacker kaka istället, med blåklintsblad och annat ätbart.
Och en verkligt god, chokladig kladd-sak.
Niclas och jag delar (nästan) rättvist på godsakerna. (Fördel choklad till mig...)
Jag lyxar till det med en shake också. Oh la la! Den var riktigt god.
Från gräsplätten framför huset framför cafét har vi storslagen utsikt över delar av Edinburgh.
Men nu kan vi det här. Det är dags att lämna parkens skyddande skugga och ge sig ut i storstadspulsen igen.
På vägen ut passerar vi under en mäktig men annorlunda tall.
I stillheten under trädet hör vi ett knäppnde ljud. Det låter som ett elektriskt värmeelement som håller på att komma upp i temperatur. Efter en stunds spaning förstår vi att det är trädets kottar som knäpper iväg sina frön.
Pinus Muricata = Biskopstall
Kottarna sitter lustigt placerade tätt intill stammen på de lite grövre grenarna.
Tallen växer naturligt på bara några få ställen utmed den amerikanska västkusten och anses vara nära nog utrotningshotad.
Det känns lite andäktigt att stå i den stilla luften under den stora tallens hängande grenar, höra kottarnas knäppanden och då och då få se ett litet frö singla ner mot marken.
Sista bildminnet från den botaniska jätteparken blir dessa gigantiska gullvivor. Det kanske inte alls är gullvivor, varför skulle de blomma så överdådigt nu, på sensommaren, men både blommor och blad tycker jag påminner om gullvivor i alla fall.
Tack för att vi fick besöka dej - parken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar