Tåget mellan Fort William och Mallaig - måndag lunch och eftermiddag 20220808

Vårt tåg är inte riktigt lika gammalt som Harry Potter-tåget (men inte heller lika välhållet blänkande och fullt av intressanta detaljer) och vi kunde köpa biljetter tjugo minuter innan avfärd. 

Bara en sån sak! 

Innuti tåget ser det mest ut som på bussarna hemma i Lisch. Ingen första, andra eller tredje klass här inte. 

Men Niclas har sett till att vi reser i en klass för sig med choklad och möjlighet att följa rutten på en digital karta. Whop, whop! 

Första delen av resan går utmed Caledoniankanalen. Vi passerar den långa slusstrappan Neptune's Staircase.

Sedan kommer havsviken Loch Eil som går långt in i land. Jag ber om ursäkt för den lutande horisonten. Det är inte nödvändigtvis jättelätt att fota rakt på ett skumpigt tåg. 

Med tanke på mina medresenärer, eller kanske motresenärer... kommer jag underfund med att jag gillar barn, ett i taget, om de är tysta. 

Några säten framför oss, snett över gången, sitter två små helar (uttalas på grov väschötska) som högljutt tävlar om vem som är mest lik Dobby (från Harry Potter). Jag kan avgöra att båda vinner. De lyckas perfekt imitera Dobbys gnälliga och genomskärande röst. 

Efter 40 minuter har de börjat kasta sina vattenflaskor på mannen i blå Hawaiiskjorta i sätet bakom dem. Han ser minst sagt besvärad ut. Jag tror att han, till skillnad från mig, inte ens gillar barn. Kanske möjligen till frukost... 

Och sen kommer Glenfinnan Viaduct. 

Den där klassiska viadukten som blivit världsberömd tack vare Harry Potter-filmerna.

Utsikten från viadukten är inte kattpiss. 

Jag försöker njuta av den under de två sekunder den är synlig men just då har pojkvaskrarna övergått till att mullra med Haggrids röst. 

Det kan inte vara nyttigt för så små barn att se så mycket på film...

När de rör sig runt i kupén ser jag att det är totalt fem barn, från ett halvår upp till kanske fem års ålder. Mamman ser ut att behöva hjälp från Englands Supernanny. Kanske bjuder hon just nu sina barn på en fantastisk upplevelse. Kanske är detta sommarens höjdpunkt. Kanske borde jag vara lite mer fördragsam. Jag behöver ju bara tillbringa 1,5 timma med huliganerna medan hon ansvarar för dem dag och natt, året om.

Viadukten är rund som en halvcirkel och tillsammans med alla andra tågresenärer passar vi på att fota den även från andra änden.

När vi är framme i Mallaig känner vi oss vansinnigt rutinerade som tar till det långa benet och snabbt beger oss till en restaurang som vi (läs Niclas och Marthin) sett ut i förväg och vi lyckas få det sista bordet. The Cabin heter restaurangen. 

Servitören är så stressad att han knuffar ner vinflaskor och hystar runt med rengöringsmedel över halva lokalen. 

Till de som inte får plats förklarar han att det just kommit ett tåg med 300 personer som har två timmar på sig att äta innan tåget åker tillbaka. Det finns inte så jättemånga restauranger här. 

Jag beställer "local langoustines", grillade med vitlökssmör och serverade med sallad och aioli. Jag tar bara en halv portion.

Fem stora, fina havskräftor får jag in på tallriken. Kära nån. Och det kostade bara 170 kr. 

Det var verkligen gott! Varma och smakrika och mjälla. Gårdagens fångst, berättade servitören. 

Efter maten promenerar vi en kortis i hamnen. 

Här härskar inte vita fritidsbåtar utan riktigt rejäla, vindpinade och vågmärkta fiskebåtar.

En kiltkarl spelar säckpipa i hamnen, men det är bara jag som hör honom eftersom jag är först ut från restaurangen.

Fiskebåtar på rad. 

I souvenirshoppen kan man köpa a fine selection of trollstavar. Och glass. 

Jag låter bli både och.

Tillbaka på stationen kliver vi på vårt tåg. Mitt emot står Harry Potter-tåget, med lystna måsar på taket som väntar på att passagerarna ska kasta ut sina rester. 

Det syns på marken att måsarna har sitt festställe här.

På väg tillbaka väntar vi bara på att komma fram till viadukten igen. 

Jag provfotar genom fönstret för att vara beredd när viadukten kommer. Sophia fastnar på bild i blänket. 

Hmmmm, det blir nog inget mer kort på viadukten. Det här är en kyrka... tror jag. 

De högljudda barnen med nu också, men håller sig lite lugnare. Jag upptäcker att det nog är två syskonskaror, med totalt sex barn, eller har de förökat sig inför hemresan? 

Hawaiiskjortan har varit förutseende nog att sätta sig i en annan kupé. Jag såg honom vänta på tåget samtidigt som vi. 

Här kommer de åtta slussportarna igen. 

Coolt ändå. Viaduktfotona regnade bort.