Visserligen var vi i Norge i fjol och såg ännu mer spektakulära vyer, men Skottland går inte av för hackor, det heller.
Vi stannar ofta utmed vägen bara för att ta kort, och lika ofta är det någon som vevar ner rutan för att kunna ta ett foto i flykten.
Sophia filmar vägen när det är riktigt trångt och besvärligt, för att visa sina bröder.
Någon av våra reseledare har sniffat upp en grotta vi ska titta på.
Vi har åkt jäääääättelänge för att komma hit. Och det har varit en väldigt vacker väg. Men jag börjar lessna lite på kullar, får och sten. Det ska bli roligt att få se nåt annat. Som en stor sten med ett hål i. För det är väl precis vad en grotta är.
Halvvägs ner finns en ruin.
De lyser verkligen upp i landskapet.
Grottan ligger längst in i en havsvik. Jag har inte koll på ebb och flod-tiderna men det syns på klipporna att det är ebb nu.
Undrar sa flundran hur långt upp vattnet går vid flod.
En rätt så rejäl träbro leder över bäcken.
Ingången till grottan.
Ett stycke make på väg att slukas av mörkret.
Helt vanligt älggräs.
Tänk att de har nellor i Skottland också.
Det växer någon slags småbladiga ormbunkar på bergsidan.
Det är lite läskigt att befinna sig under så mycket sten. Hur kan man veta att det inte är dags för den här grottan att cejva in just när vi är här?
Det bor fåglar och annat flygfä i bergsvägen. Säkert några kräldjur också, med eller utan ben...
Det är en stor grotta.
Men vänta lite nu! Är den här lilla veka stöttepelaren allt som håller upp hela grottaket?
Längst in i grottan växer något grönt på väggarna. En skylt upplyser om att många växter gillar det svala, fuktiga klimatet i grottan.
Jag blickar ut mot omvärlden från grottan som karvats ut av havet.
Ytterligare en bro, med tak mot droppet från grottaket, lockar oss längre in i grottsystemet till ytterligare en grotta, som skapats av floden.
För den som saknar cellskräck, är äventyrlig och bokar i god tid, finns möjlighet att följa med på en guidad tur.
För den som vågar passera bron inne i grottan, väntar ännu en grotta, med ett vattenfall i.
Coolt!
Men nu vill jag ut i friheten igen.
Ser du det vita staketet uppför branten?
Mina medvandrare tar en extra promenad uppför branten medan jag går tillbaka samma väg jag kom.
Där går de.
Och här går jag.
En välbekant lirare som jag inte känner mig sugen på att bli närmare bekant med.
Men så avslutas besöket med en nära-fågel-upplevelse.
Här, vid en minigrotta, får jag plötsligt sällskap av...
...en liten pippi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar