Niclas har (såklart) nosat upp en sida som beskriver allt om hur man tar det ultimata fotot.
https://passionpassport.com/photographing-glenfinnan-viaduct/
Vi missar redan på första punkten - kom i tid! Det är massor med bilar som krypkör utmed vägen och folk med samma intention som vi. Och såklart omöjligt att hitta en parkeringsplats.
Niclas släpper av Sophia och mig i närheten av den parkering vi helst velat stå på, och vi delar upp så att jag stannar vid viaduktens undersida och Sophia, som har betydligt lättare ben än jag, gör ett försök att springa upp på branten ovanför viadukten där man får det bästa fotot.
Jag försöker hitta en bra plats där jag får med hela bron utan att behöva zooma.
Medan jag väntar bestämmer jag mig för att strunta i att fota och i stället filma tåget när det kommer.
Jag är väldigt förtjust i att fotografera och tycker både om att använda kameran för att dokumentera men också att ibland försöka få till snygga och lite mer artistiska bilder. Jag är tyvärr inte ett dugg intresserad av slutartider och att använda kamerans alla finesser, vilket nog krävs för att få till riktigt bra bilder, så jag nöjer mig gott med mobilkameran och överlåter åt Niclas att ta de där fina fotona. Och nu står jag på så pass långt avstånd från tåget att det ändå inte kommer bli särdeles artistiskt, så det är lika bra att dokumentera rejält, vilket göres bäst på film.
Och så kommer äntligen tåget, 10 minuter senare än vi trott, vilket innebär att jag faktiskt också hade hunnit springa och ställa mig på den där bästa platsen tillsammans med Sophia.
Men det hann å andra sidan säkert Niclas som tillsammans med Marthin lyckats trolla till en parkeringsplats och passerade min utkikspunkt med god marginal.
En spontan applåd utbryter bland de mest hängivna entusiasterna medan jag låter "kameran rulla", och jag, som faktiskt inte är något Harry Potter-fan trots att jag sett alla filmer minst en gång och läst nästan hela de första två kapitlen i den första boken, känner ett litet sug i lungorna, sådär som man kan göra när Sverige vinner Eurovisionsfestivalen eller gör mål i fotbolls-VM.
När ångloket passerat, med alla sina vagnar, tar jag några foton på ångan som lägger sig som en sträng spunnet socker i skogen.
Här är det säkert väldigt vackert när rhododendronen blommar på våren.
Eftersom jag väntar hinner jag även få ett foto på tåget vi åkte med igår, med oromantisk dieselmotor...
Jag får ett meddelande från Niclas om att de tagit en annan väg tillbaka till bilen, så jag börjar traska utmed grusvägen till parkeringen vi inte fick plats på, och sedan på bilvägen där trafiken nu flyter på som om ingenting alls hade hänt.
Det är egentligen helt stört att så många människor vallfärdar för att få se ett tåg köra över en bro varenda dag.
På väg till, vad jag tror är bilen, ser jag en fin kyrka.
Saint Mary and Saint Finnan Church.
Jag ser en fin sjö - Loch Shiel, mer känd som "The Black Lake" från Harry Potter-filmerna.
Jag möter upp med de andra på Glenfinnan Station. Det visar sig att Niclas inte parkerat där utan lika långt åt andra hållet utmed vägen från den plats där jag stod och tittade på tåget.
Men mitt sällskap har följt anvisningarna från fota-bästa-bilden-av-Harry-Potter-tåget-sidan och valt att gå till stationen för att få till ännu fler Kodak-moments. De hann precis missa när ångtåget lämnade stationen...
Tillsammans går vi tillbaka mot The Visitor Center där vi inte köper glass, men en kylskåpsmagnet.
En bra bit bortanför besökscentrat hittar vi sen bilen.
Niclas har parkerat på hjortarnas stig.
Jag är en film, en kylskåpsmagnet och ett minne rikare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar