Oj, så grönt det är på väg ut till fyren.
Och oj, så smal och kurvig vägen är.
Vi är på väg till ett slott men tar en avstickare och omväg förbi en fyr först, så länge det är någorlunda utsiktsväder.
Just nu är det okej väder men jag ser inte fyren ändå.
Det kanske har varit en fyr där ute på klippan en gång i tiden, men den har rasat ner i havet nu.
Jag skulle gärna kissa lite innan jag går ut till den där klippan, men det här huset visar sig vara en stängd butik, utan toalett.
Det är väldigt vackert här.
Sophia och Niclas på väg ut till klippan.
En rejält lång trappa nedför branten till det låga partiet innan själva klippan.
Bajs!?
Vem har bajsat i trappan?
Jag tror att de där små vita prickarna är får. Då är det de som bajsat i trappan.
Men hur har de tagit sig ner? Ja, via trappan såklart.
Först tänker jag att det väl är onödigt att släpa (eller släppa) ner fåren på bete här nere men sen tänker jag om. Det är ju perfekt att ha fåren att hålla öppet landskapet även här. Uppenbarligen är det mycket besökare till udden och så fint att kunna gå på den välklippta gräsmattan. Men behöver bara kryssa lite mellan bajshögarna...
Ett vattenfall syns på andra sidan viken.
Elledningarna ut till fyren finns kvar.
Då kan det inte ha varit såååå länge sen den försvann.
Sidorna är branta.
Gräsmattan slits isär där den underliggande jorden obönhörligen dras ut mot rasbranterna.
Men titta, det står folk högst uppe på klippan! Och det finns inga skyddsräcken nånstans.
Jag skulle vilja be mitt ressällskap att låta bli att kliva upp på den där klippan. Men så löjlig får jag väl inte vara. Dessutom har jag med berått mod släppt iväg dem långt i förväg eftersom min fot inte vill gå så fort, så jag kan ändå inte säga till dem.
Jag bestämmer mig för att inte gå så mycket längre. Bara följa den upptrampade stigen runt foten på kullen för att kunna se ut över en oavbruten horisontlinje.
Och där ligger fyren.
Det var ju lite överraskande.
Den höga lejon-klippan har dolt ett stort landområde där det utan svårighet får plats ett rejält fyrområde.
Jag går inte ända ut till fyren och definitivt inte upp på den högsta klippan, men jag är ändå rätt nöjd med att ha överlevt min promenad.
Det är 130 trappsteg och mycket annat än trappsteg upp från fårhagen där nere.
Eftersom jag är lite före de andra tar jag en närmare titt på en vinschanordning i närheten av parkeringen. Hissar de ner vatten till fåren den här vägen? Eller hissar de upp och ner får?
När jag kommer tillbaka till bilen, en stund före de andra som begav sig ut på en längre strapats, har vinden stillnat och himlen landat.
Jag ser inte längre platsen där trappan började.
Mitt hår suger åt sig så mycket det kan av den omgivande fukten och frissar till sig utan min inblandning.
Innan de andra kommer tillbaka hinner jag börja tänka på att vi även ska åka tillbaka samma väg vi kom, men nu i dimma. Tur att det inte är jag som kör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar