Det kan ha med det grå vädret att göra, eller de blodsugna knotten, eller den något oorganiserade trädgården, eller det faktum att slottet ÄR SÅ FULT.
Som ett lätt pimpat miljonprogramhus, som Marthin så träffande uttrycker det.
En betongbunker med torn, där klanen MacLeod härskat sen 1200-talet, nu inne på 35:te generationen.
Klanöverhuvudet med familj bor fortfarande på slottet, på översta våningen. Jag gissar att de finansierar sitt leverne genom att låta övriga delar av hemmet fungera som museum.
Här kommer jag definitivt inte drabbas av museisjuka.
Slottet ligger vid havet. Nedanför slottet utgår båtturer som lockar med sälsafari.
I entrén, som är ganska mörk och murrig, tar en brant trappa oss upp till the next level.
Här har vi Emily Caroline, gift med Norman Magnus som var den 26e ledaren över klanen MacLeod.
Tavlan målades 1877.
Klanen MacLeod stoltserar med sina husdjur.
Himmelsäng med himmel.
Sängvärmare i himmelsängen.
Man stoppade in glödande kol i burken och placerade den mellan lakanen innan läggdags.
Jag gissar att även tyget kring sänghimlen har med temperaturen att göra. Genom att dra för och stänga till om sig skapas ett litet rum i rummet och det är lättare att hålla kvar den värme kroppen alstrar.
Kanske var det också därför rika män höll sig med frillor. Inte bara för att de ville få utlopp för sina lustar, utan för att få ner nåt varmt och gosigt i sängen.
Det är inte så mycket upplysande skyltar i rummen men jag listar själv ut att det här är matsalen, eller kanske klanrummet, med färska blommor på bordet.
Här har vi Flora, över öppna spisen i matsalen/klanrummet.
Hon var faktiskt klanens 28e ledare och dessutom Dame Commander of the British Empire. Hon dog 1976, vid 98 års ålder.
Tavlan fick hon av klanmedlemmar och vänner till klanen 1952.
Det finns en svensk gren av MacLeod-klanen. Deras hemsida är:
https://macleodsweden.one
I vardagsrummet finns ett fiffigt spelbord.
Längre bort ser du damernas sittvrå med rosa fåtöljer kring ett litet tebord.
I ett av alla rum tronar Aslan.
I de flesta rum finns hemliga dörrar som leder till trappor och gångar för tjänstefolk. De skulle alltid finnas tillhands men inte synas eller höras. Därför fick de springa som skållade råttor mellan väggarna i passager som helt saknar den glans som övriga slottet omger sig med.
Barfötte är hon med, stackarn.
Här är pigans rum. Inte så pjåkigt ändå.
Men hon har fått en diger to-do-list med morgonens uppgifter.
Klockan är beredd att klämta så fort hennes tjänster är efterfrågade.
Att hon fått en symaskin i rummet kan jag förstå. Men varför behöver hon en våg?
Nej, det här är ju bara för deprimerande. Även filmen, som visas i ett tomt rum, för allt annat än piggar upp mig. Jag somnar nästan.
Det är bättre att gå ut och titta på trädgården.
Afrikas lilja visar att det nyss regnat.
Slottsträdgården är indelad i olika avdelningar men i nästan alla finns det gott om hortensia.
Vissa har en nästan overklig, blå färg.
Självlysande, lila hortensia.
Ännu mer självlysande, men rosa hortensia.
'Hydrangea Serrata' är det latinska namnet på den här typen av hortensia.
Koreagranen är så häftig med sina blå, upprättstående kottar.
Jag har aldrig sett ljusgula prästkragar förrut, bara vita. Och jag blir lite osäker på om det verkligen är prästkragar jag ser.
Här, i vattendelen av trädgården, är det lummigt och grönt med mycket ormbunkar.
Rinnande vatten är något jag saknar i vår platta trädgård. Men nu har jag ju i alla fall en rostig vattenspegel i Svarta Stenhavet.
Det finns en egen rhododendrondal i trädgården men dit bryr jag mig inte om att gå. Rhododendron blommar på våren - trodde jag. Det vet tydligen inte den här busken om. Jag tror den har remonterat.
Trädgården har ett övre och ett nedre woodland. I det övre är det mest, för mig ointressanta träd.
Men visst är det mysigt med en massa mossa!
I ett woodland växer skuggtåliga växter som gillar svalka och fukt och som har förmåga att samsas med trädrötter. Jag har aldrig vurmat för rhododendron och visste inte att de gillar skugga. Men här och var i den skuggiga miljön under de höga träden, står höga, smala exemplar av storbladad rhododendron.
Ormbunkar har sin givna plats i skuggan.
Uppifrån det övre woodlandets höjd blickar jag ner på en gigantisk apskräck.
Den måste jag titta närmare på.
Men först kommer jag till den muromgärdade trädgården.
På murens utsida växer klätterrosor.
På insidan växer små ormbunkar.
Här finns massor av vackra, pampiga liljor.
Solros, potatis, rödbetor och tagetes.
I den bortre änden av den muromgärdade trädgården finns ett hörn med grönsaker.
Vackra gångar och en fin pergola i mitten av trädgården.
Ett ganska avancerat solur.
Och bakom det en tunnelgång till väggväxthuset.
Jag blir lite besviken på växthuset. Där skulle man kunnat odla betydligt mer.
Det finns en enda lång bänk utmed väggen. Där är det belamrat med krukor.
Dessutom finns det lite stora krukor på golvet vid fönstersidorna.
I växthuset finns små krukor med palettblad...
...blyblomma...
...och små suckulenter.
Alla rosor har taggar.
Montbretia, en växt jag känner igen från begravningsbinderier. Den kallas höstlilja på svenska. Just den här sorten heter Lucifer. Kan det ha med färgen att göra? 😁
Mer gul prästkrage. Den är ju läcker alltså!
En fontänad damm med stor vattenspegel, som bryts av vita och röda näckrosor, ligger gömd innanför välklippta häckar.
Mer agapanthus. Det är verkligen en snygg blomma.
Ginko Biloba - världens äldsta trädart. Det fanns Ginko-träd redan på dinosauriernas tid. Just Biloba är den enda Ginko-sorten som överlevt.
Ginko Biloba är något så märkligt som ett lövfällande barrträd. Tittar man noga ser man att bladen består av tätt sammansatta barr.
Något gult fångar min blick. Det är väl lite det som är grejen med gula blommor.
En googling senare gissar jag på Gullklematis. Jag trodde annars att det är en slags alpklematis men de finns visst inte med gula blommor.
Kolla vilken påväxt av lav på det här trädet!
Akantus 'Morning' s Candle'.
Utanför den muromgärdade delen av trädgården finns ett kvarter med olika syrenbuddlejor. Den här var fin.
Nu vill jag ta en närmare till på Apskräcken. Jag har aldrig sett ett så stort exemplar. Stammen är så tjock att fjällen har fallit av.
Niclas får vara måttstock.
Apskräck heter egentligen Brödgran.
Sitt smeknamn fick det på 1800-talet när en engelsman visade upp det ovanliga trädet för några vänner och fick kommentaren att de vassa taggarna säkert måste avskräcka apor.
Trädet växer normalt sett inte i habitat där aporna bor utan härstammar från Chile och Argentina.
I Chile är brödgranen utrotningshotad och fridlyst. I Skottland undersöker man möjligheten att odla brödgran för dess ätliga frön. Trädet kan bli nästan 50 m högt och är härdigt i södra Sverige.
Har man gott om plats kan man plantera sig en mandala av boxbom med tårtbitar av olika perenner. I mitten ett bloddroppsträd. Hur coolt är inte det!
Jag känner bestämt att martorn saknas i vår trädgård. Var ska jag få plats med det?
En tjock, grönskande portal skulle jag inte heller tacka nej till.
Men skulle jag få plats med allt jag suktar efter skulle jag behöva en trädgårdsmästare också...
Såhär ser häckplantorna ut innuti häcken.
Nu säger vi hejdå till det här slottet, som faktiskt ser lite bättre ut från havssidan, särskilt med nåt snyggt i förgrunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar